En grossist producerar i regel lite själv. Den största delen av omsättningen kommer från varor som köps in, lagras och säljs vidare. Det förändrar hela karaktären på hållbarhetsdata jämfört med en fabrik. Det finns ingen produktionsprocess att mäta, inget maskinpark med energiförbrukning som utgör kärnan i rapporteringen. Istället handlar det om två saker: vad som rör sig genom lokalen (transport, lagring, förpackning) och vad som sker i kedjan innan dörren (produktionen hos leverantörer, ofta i andra länder). För en grossist ligger de tyngsta utsläppen nästan alltid hos de inköpta produkterna själva, inte hos den egna verksamheten. Det gör den egna scope 1 och 2 relativt begränsad, och scope 3 proportionellt desto större och svårare att fylla.
Den fysiska avtrycket hos en grossist koncentreras till distributionscentret: energiförbrukning för kylning, belysning, laddstolpar för fordonsflottan, och bränsleförbrukningen för egna eller inhyrda lastbilar. Dessa uppgifter går ofta att hitta, men inte alltid på ett och samma ställe. Fastighetsförvaltningen hanterar energifakturorna för lokalen, transportavdelningen hanterar kilometrar och bränslekvitton (eller lämnar det till en logistikleverantör), och den som förvaltar fordonsflottan har i sin tur en egen registrering för leasingavtal och förbrukning. Den som vill rapportera för egen transport och lagring måste alltså konsultera minst tre avdelningar som var för sig hanterar en del av samma bild, utan att det finns en samlad översikt över vilka körningar, vilka fordon och vilka energiflöden som hör till vad.
Den största delen av en grossists hållbarhetsdata finns inte i det egna företaget, utan hos leverantörerna. Det kan handla om hundratals parter, spridda över olika länder, var och en med en annan nivå av rapporteringsmognad. Vissa leverantörer levererar en CO2-siffra per produkt, andra anger endast en vikt och ett ursprungsland, och ytterligare andra anger ingenting. Denna information kommer in via inköpskontrakt, orderbekräftelser, e-post och ibland en lös Excel-fil som en leverantör en gång skickat. Det finns sällan ett system där det per produkt eller per leverantör registreras vilken hållbarhetsdata som finns tillgänglig, vem som har lämnat den och hur gammal den är. Utan den översikten går det inte att se vilken del av inköpen som verkligen täcks av användbara siffror och vilken del som måste falla tillbaka på en uppskattning eller en generisk branschfaktor.
WMS-systemet (warehouse management system) och ERP-systemet hos en grossist är inriktade på volymer, platser och genomloppstider, inte på hållbarhetsegenskaper. En artikel har där ett SKU, en vikt och en leverantör, men sällan en kopplad CO2-siffra eller en materialsammansättning. Den som vill kombinera denna information måste koppla produktregistret från ERP-systemet till en separat fil med leverantörsdata, som i sin tur regelbundet uppdateras utan att det är tydligt vilken version som är den senaste. Hos grossister med ett brett sortiment växer detta snabbt till tusentals artikelrader som måste sammanfogas manuellt eller via en känslig koppling, om och om igen vid varje rapporteringsperiod.
Grossister som köper in internationellt har ytterligare ett lager av data ovanpå: import- och tulluppgifter om ursprung och transportsätt (sjöfrakt, flygfrakt, vägtransport), som är relevanta för beräkningen av transportutsläpp men oftast förvaltas av en logistik- eller tullavdelning som inte är van vid hållbarhetsfrågor. Dessutom är förpackning en återkommande punkt: materialet och vikten av lådor, pallar och folie registreras ofta för kostnadsberäkning, inte för miljörapportering, vilket gör att enheterna och definitionerna inte stämmer med vad en hållbarhetsrapport behöver. Och hos grossister med egen distributionstjänst tillkommer sista milen till kunden ytterligare, med egen rutt- och fordonsdata som står separat från resten.
Kombinationen av begränsad egen verksamhet och en tung, fragmenterad kedja utanför den är det som skiljer en grossist från exempelvis hållbarhetsdata inom tillverkningsindustrin, där just de egna produktionsprocesserna utgör huvuddelen, eller från hållbarhetsdata inom detaljhandeln, där butiksgolvet och konsumenten lägger till ett extra lager. Grossister som själva också organiserar transport känner dessutom igen mycket i hållbarhetsdata inom transportsektorn, där kilometer, bränsle och fordonsdata likaså ligger spridda över flera system och parter. En bra utgångspunkt är då inte ett verktyg som ska samla in allt, utan ett register där det per datapunkt anges varifrån den kommer, vem som ansvarar för den och hur aktuell den är, så att det blir tydligt vilken del av kedjan som redan är täckt och vilken del som fortfarande är en uppskattning.
Så snart den översikten finns uppstår också en bild av hur mycket av detta insamlings- och kopplingsarbete som sker upprepat och manuellt, från att gå igenom leverantörsmejl till att sammanfoga Excel-filer. Det är exakt den typ av arbete där FTE TO AI:s werkscan per uppgift beräknar vilken del av det som kan tas över av AI, så att det blir tydligt var människor lägger tid på arbete som kan organiseras mer systematiskt.
Vraag maar waar een datapunt vandaan komt. Dat is meestal de hele vraag.
Answers come from this site’s knowledge base. Not tailored advice, and not a scan of your company.