Byggbranschen organiserar sig kring projekt, inte kring företaget som helhet. Varje projekt har sitt eget team, sin egen underentreprenörskedja och ofta sitt eget sätt att registrera. Där en fabrik har en fast produktionsprocess med återkommande mätningar, har ett byggföretag en rad tillfälliga arbetsförhållanden som faller isär efter avslutat projekt. Datan som uppstår under ett projekt försvinner ofta med projektet: till en arkivmapp, till bärbara datorn hos en projektledare som numera arbetar med ett annat uppdrag, eller ingenstans alls.
Det gör förhållandet mellan vad som skapas i data och vad som hamnar centralt annorlunda än i sektorer med en kontinuerlig process. Den största delen av den relevanta informationen — materialförbrukning, transportrörelser, energi på byggplatsen, avfallsströmmar — uppstår på plats och hos tredje part, och bara en liten del av det registreras strukturerat på en plats där någon senare kan hitta det.
Materialförbrukning och byggmaterialens ursprung är för många hållbarhetsrapporteringar en kärndel, men datan om detta är uppsplittrad över leverantörsfakturor, följesedlar och ibland bara muntliga överenskommelser med en underentreprenör. En entreprenör beställer betong, stål och isoleringsmaterial via olika leverantörer per projekt, och inte alla leverantörer lämnar samma grad av detaljinformation om ursprung, CO2-intensitet eller återvinningsgrad. Den som vill veta hur mycket CO2-belastning som ligger i materialanvändningen under ett år måste alltså först veta vilka projekt som pågick, vilka leverantörer som var involverade och vilka av dem som levererar data som är användbar.
Ett byggprojekt drivs ofta av en kedja av underentreprenörer: markarbeten, installationsteknik, invändig färdigställning, el. Varje underentreprenör har sin egen verksamhet, egna fordon, egen bränsleförbrukning och egen avfallsregistrering. För huvudentreprenören är detta ofta en svart låda: det finns visserligen ett kontrakt och ett leveransdatum, men inte nödvändigtvis insyn i den miljödata som uppstår i underentreprenörens arbete. Denna frågeställning gäller inte bara byggbranschen. Även i installationsbranschen ligger relevant data utspridd över underentreprenörer och servicebolag, och sättet på vilket ägarskap där tilldelas är för byggbranschen en användbar referenspunkt.
På byggplatsen själv uppstår data som sällan registreras systematiskt: bränsleförbrukning för kranar och generatorer, vattenanvändning, avfallscontainrar som transporteras bort. Sådana uppgifter finns ofta på papperslistor, i huvudet hos arbetsledare, eller ingenstans alls. Liknande flaskhalsar med fysisk, utspridd registrering finns i transportsektorn, där körningsdata och bränsleförbrukning per fordon och förare registreras. Likheten är att datan uppstår på golvet eller på vägen, och inte automatiskt hittar vägen till ett centralt system.
Utöver byggplatsen själv finns ett administrativt lager: uthyrningsföretag för maskiner och utrustning, besiktningsinstanser, energileverantörer för byggbodar och kontor. Dessa parter levererar fakturor och rapporter som innehåller relevant information, men den informationen är inte märkt som hållbarhetsdata och måste därför plockas ut. Detta liknar situationen inom grossisthandeln, där inköps- och logistikdata löper genom flera system utan att någon känner igen den som miljödata. I båda fallen är det första steget inte att samla in ny data, utan att identifiera befintlig data som redan finns någonstans.
Det är lockande att skaffa ett mjukvarupaket som ska centralisera hållbarhetsdata för byggbranschen. Men ett system som producerar rapporter ovanpå en oorganiserad samling projektmappar, underentreprenörskontrakt och lösa arbetsordrar ger bara snyggare rapporter om siffror vars ursprung ingen kan spåra. Innan ett verktyg är till nytta måste det vara fastställt vilken datapunkt som kommer från vilket projekt, vem som ansvarar för den, och via vilken väg den datapunkten når rapporten. Det är en registerfråga, inte en mjukvarufråga.
För ett byggföretag innebär detta att den första uppgiften inte ligger i rapporteringen själv, utan i att kartlägga varifrån datan per projekt, per underentreprenör och per plats kommer, vem som äger den och vilka kvalitetsregler som hör till. Det registret finns ännu inte som standard i sektorn, och uppbyggnaden av det skiljer sig per företag, beroende på antalet pågående projekt och i vilken grad underentreprenörer redan delar uppgifter.
Data Readiness Scan är under uppbyggnad. Den som vill tänka med kring denna frågeställning för byggbranschen eller vill få tillgång först, kan anmäla sig till väntelistan.
När det en gång är klart vilken data som uppstår var och vem som ansvarar för den, följer ofta frågan om vilken del av insamlingen och struktureringen som förblir manuellt arbete och vilken del som kan automatiseras. Arbetsscanen från FTE TO AI räknar per uppgift ut vilken del av arbetet som kan tas över av AI, och erbjuder på så sätt ett nästa steg för den som efter att ha ordnat datan vill veta var insatsen av människor fortfarande behövs mest.
Vraag maar waar een datapunt vandaan komt. Dat is meestal de hele vraag.
Answers come from this site’s knowledge base. Not tailored advice, and not a scan of your company.